Hejdå Sydamerika - Tillbaka i Stockholm

Hej!

Som alla närstående redan vet, är vår Sydamerikaresa nu slut. Jag och Minjeong är tillbaka i ett snöigt Stockholm sedan en vecka tillbaka. Jag har även återupptagit studierna på KTH, vilket är väldigt roligt.

Den här bloggen kommer nog att vila fram till nästa resa som vi gör. Just nu har vi dock inga reseplaner. Först och främst ska vi ta tag i livet i Sverige.

Tack för att ni följde vår resa genom Sydamerika! Och tack till mig själv för att jag skrev alla blogginlägg, så att jag har något att se tillbaka på senare.

Vi hörs!

Hälsningar,
Osvald i ett snöigt och -4-gradigt Stockholm

Peru - att äta marsvin (cuy)

Marsvin...

Marsvin är som ni alla vet ett sött litet husdjur. Det tillhör också ordningen gnagare tillsammans med t.ex. råttor, möss, bävrar och hamstrar. Det vet alla. Det ni kanske däremot inte visste är att marsvinet ursprungligen kommer från Anderna i Peru och de närliggande länderna, där man i 7000 år har ätit detta söta lilla djur. Från början var det faktiskt inte ens ett sällskapsdjur, utan hölls bara för köttets skull. Det var inte förrän på 1500-talet som marsvinet importerades till Europa för första gången och där började hållas som sällskapsdjur.

Eftersom både jag och Minjeong gillar att testa nya rätter, ville vi givetvis också testa att äta marsvin. Än så länge har jag inte haft några problem att testa någon maträtt alls under de resor jag har gjort. Och likaså var marsvin inga problem att äta. Jag äter utan problem t.ex. kanin och duva, varefter marsvin inte heller är några problem. Jag har inte heller haft marsvin som husdjur, vilket gör att jag har ännu mindre kopplingar till det.

Grillat marsvin

Vi gick till en lite finare restaurang, Panchita, som ligger här i stadsdelen Miraflores i Lima. För 76 soles (= 176 kronor) fick vi ett helt grillat marsvin. Detta är dyrare än på många andra ställen, men det var svårt att hitta restauranger som serverar marsvin i de fina kvarteren i Miraflores, som vi har bott i. Man behöver tydligen åka ut utanför de fina områdena för att hitta fler marsvinsrestauranger.

"Un cuy (marsvin), por favor!"

Efter att ha beställt vårt marsvin högg vi in på det nybakade brödet som serverades som förrätt (till en liten extra kostnad såklart). Detta nybakade, varma, bröd råkade vara det godaste som vi har ätit på den här resan. Vi var hungriga, och jag saknar verkligen gott bröd.

Nybakat bröd.

Sedan anlände kvällens höjdpunkt, det hela grillade marsvinet. Ett helt litet marsvin. Detta var serverat ovanpå en bädd av potatis och lök tillsammans med någon slags senapsaktig sås. Dessa djur är inte särskilt stora, och vilken t.ex. kyckling som helst har minst dubbelt så mycket kött som ett marsvin. Om inte mer.

Grillat marsvin, cuy.

Ribs?! (Alldeles för små...)

Eftersom det inte var särskilt mycket kött att äta på detta marsvin var det enklast att helt enkelt äta det med händerna. Vi är inte säkra på om detta var accepterat på den här fina restaurangen, men vad skulle man göra liksom. Vi var där tidigt också, och det var nästan folktomt, så det var nog inga problem.

176 kronor svårtillgängligt kött.

Och smaken då?

Marsvin smakar precis som nästan allt annat vitt kött, d.v.s. ungefär som kyckling. Det var fetare och saftigare dock, om än mycket svårare att äta. Hela rätten, marsvin tillsammans med potatis, lök och sås får dock tummen upp av både mig och Minjeong. Lite väl dyrt, men kul att ha testat på. Hade vi några problem med att det var en gnagare? Inte över huvud taget.

Om ni reste till Peru, skulle ni testa att äta marsvin?

Lima del 2 - Surfing och sjölejon (öronsälar)

Tjena!

I förra inlägget beskrev jag maten i Lima. Det här inlägget kommer istället därför att handla om de aktiviteter vi har gjort här.

Vatten-aktiviteter

Lima är som sagt en kuststad. Och i kuststäder kan man t.ex. besöka stranden. Och vid stranden kan man t.ex. testa på att surfa! Minjeong har surfat några gånger i Korea, men för mig var det första gången. Vågorna vid kusten i Lima är tydligen kända för att vara jämnstora och regelbundna, vilket är helt perfekt när man som nybörjare vill lära sig att surfa. Vi valde att ta en två timmars lektion med privatlärare, där man för 150 kronor också fick låna surfingbräda och våtdräkt.

Lektionen började med att vi tog på oss våtdräkterna och la oss ner på magen i gräset och sanden, bredvid en bilväg. Där övade vi sedan på hur vi skulle paddla med händerna och sedan ställa oss upp på brädorna vid lämpligt stora vågor. Detta övade vi på medan bilarna som passerade oss både stirrade och tutade på de löjliga turisterna som torrsimmade i gräset. Lite pinsamt tyckte jag. Men sedan är vi trots allt turister, som aldrig kommer att träffa de här människorna igen, och som faktiskt vill lära oss att surfa. Så vi torrsimmade på.

Efter den lilla teknikgenomgången vandrade vi sedan ner till vattnet med varsin surfingbräda under armarna. Jag och Minjeong fick varsin lärare, som följde med oss ut i vattnet. Redan efter några minuter i vattnet insåg jag att det är riktigt jobbigt i armarna att ligga på magen och paddla sig fram på surfingbrädan. Varje gång det var dags att ställa sig upp på en våg behövde man också först paddla snabbt med armarna, och sedan trycka sig upp med både armar och ben för att ställa sig upp och faktiskt surfa på vågen. Sjukt jobbigt för mina otränade armar. Men väldigt roligt när jag faktiskt lyckades ställa mig upp på mitt första försök och surfa nästan hela vägen in till stranden! "Det här är ju jätteenkelt" tänkte jag, gjorde ett andra försök, ramlade direkt, hamnade under vatten och svalde massor av saltvatten. Inte gott. Men jag borde ha hållt munnen stängd.

Vi fortsatte sedan i lite drygt en timme till, och lyckades stå ett flertalet gånger till per person. Sedan gav vi upp eftersom vi var alldeles för trötta i armarna. I priset för surflektionen ingick att låna brädorna hela dagen om vi hade velat, men det orkade vi inte. Surfing var kul, och något jag vill testa igen. I Sverige verkar det dock vara vindsurfing som gäller. Kanske borde testa det!

Vad har vi då gjort mer än att surfa?

Vi har badat med sjölejon! (Också kända som öronsälar). För $50 åkte vi på en guidad tur med en liten yacht i totalt fyra timmar till ett gäng öar utanför Lima. Vid den sista ön, Palomino-ön, bor det ca 8000 sjölejon. Vi tog på oss våtdräkter, flytvästar och hoppade i vattnet. Och fick världens chock av det kalla vattnet. Detta tillsammans med starka vågor, stora sjölejon som simmade runt oss, samt det mörka havet utgjorde i början en ganska läskig upplevelse. Enormt stora maneter behövde vi undvika också. Maneter som jag fortfarande inte vet var giftiga eller inte, våra guider sa aldrig något om maneterna.

Efter en liten stund i vattnet gick kylan över, och vi vande oss med sjölejonen. Och då blev det helt plötsligt en riktig rolig upplevelse. Sjölejonen hoppade upp och ner framför oss, simmade och strök sig mot oss samt verkade vara allmänt nyfikna och lekfulla. När en annan av turisterna i vår grupp härmade sjölejonens brölande läte svarade de också direkt honom och brölade tillbaka, vilket vi alla skrattade gott åt.

På väg till ön.

Med den här båten.

Här badade vi med sjölejonen. Ser ni dem?

Klicka på filmen för att se vågorna och lyssna på sjölejonen!

Stark sol, men kallt.

Aktiviteter på land

Förutom att hela tiden äta god mat, har vi även gjort andra landbaserade aktiviteter. 

Varken jag eller Minjeong har något jättestort intresse för att besöka alla museum vi hittar, men de mest speciella besöker vi gärna. Ett av dessa ställen som vi valde var San Francisco-klostret i Lima. Av den stora anledningen att vi hade hört att det fanns katakomber under klostret, samt ett vackert bibliotek med många bevarade antika böcker. Oturligt nog fick man inte ta bilder inne i klostret, men jag kan lova att biblioteket var vackert. Här kunde man se stora, vackra, handskrivna 500 år gamla böcker som skulle platsa i vilken Harry Potter-film som helst. 

San Francisco-klostret, döpt efter helgonet med samma namn.

Inget torg utan duvor.

Katakomberna fick vi också besöka. Hukandes vandrade vi genom trånga gångar nere under klostret, där man i många hundra år har begravt alla religiösa människor som tillhörde klostret. Det enda som finns kvar nu är gamla ben och döskallar. Från riktiga människor. Jag tror aldrig att jag har sett ens ett riktigt skelett förut, vilket gjorde det hela till en ännu starkare upplevelse. Av någon anledning började jag också tänka på det gamla klassiska spelet Prince of Persia där nere. I PoP slåss man mot skelett, eller hur? Skeletten i de här katakomberna levde som tur var inte.

Riktiga skelett och döskallar.

I övrigt trivs vi bra i Lima. Vi går upp sent på dagarna, äter frukost och vandrar runt på stan. Vi försöker inte stressa och hinna med massor av aktiviteter, utan gör mest det vi känner för varje dag. Perfekt sätt att resa på tycker både jag och Minjeong. Vi har även flyttat runt mellan de olika stadsdelarna här i Lima, för att få en känsla för varje ställe. 

Det finns bara en sak som är lite jobbig här, och det är den absolut galna trafiken. Man kan klaga på att folk kör som galningar i Kina, eller Korea, eller Kambodja eller Vietnam. Eller till och med Italien. Men i t.ex. Kina och Korea känns det som att hastigheterna var mycket lägre än vad de är i Lima. Och folk respekterar faktiskt fotgängare. I Lima däremot kör folk fort, och har ingen respekt alls för fotgängarna. Bilisterna tutar även på allt och alla, precis hela tiden. Även om du har grönt vid ett övergångsställe kan det komma bilar som antingen kör mot rött, eller svänger vid grönt, som sedan tutar och blinkar på dig och som anser att de ändå har förtur. Och de kör fort. Flera gånger har vi fått hoppa ur vägen, eller till och med springa över gatan, trots grönt ljus. Och upprepade gånger har vi även sätt bilar som fortsätter att köra, trots att det precis har slagit om till grönt för fotgängarna. Bilar som har varit en halv sekund från att köra ihjäl folk. Galet läskigt. Bilisterna kör så här trots att det står poliser i nästan varje korsning också. Och varje gång vi har tagit en taxi har det uppstått läskiga trafiksituationer också. Vi har varit nära att köra på fotgängare. Eller varit nära att bli mosade av feta bussar. Eller eller och och....... 

Vacker kväll.

Vacker bil.

Helt galna förare.

Så. Nu har jag klagat lite på trafiken! Förutom trafiken gillar jag verkligen Lima. 

Och med det, är det dags att avsluta även detta inlägg. Det finns mer att göra i Lima, och vi kommer även att hinna göra fler saker här. Eventuellt blir det ett till inlägg om Lima, eller bara ett avslutande inlägg om den här resan. Jag planerar också att ladda upp hela min packlista från den här resan, där det också står vad som var användbart, och vad jag inte använde över huvud taget. Förhoppningsvis hinner jag göra det innan vi åker hem.

Tut tut, vi hörs!

Frukost på hustaket i vandrarhemmet.

Folksamling som har samlats och spontant dansar i parken.

Lima - kuststaden med god mat

Hej igen!

Nu känns det verkligen som att vi närmar oss slutet på den här resan. Om exakt en vecka flyger vi hem till Sverige.

Sedan 10 dagar befinner vi oss i Lima, Perus huvudstad. Totalt kommer vi alltså att vara här i runt två veckor. Det är alldeles för lång tid att hänga på ett och samma ställe, kanske någon tänker. Det har även många andra backpackers sagt som vi har träffat på resan. Men vi håller inte med. I Lima finns det en mängd roliga aktiviteter att göra.

Lima ligger vid kusten, vilket medför en gäng fördelar. Det innebär att man bland annat kan äta nyfångad fisk och skaldjur, testa att surfa (och inte i den traditionella meningen att surfa på nätet ;) samt åka med yachter och bada med sjölejon. Alla dessa aktiviteter har vi givetvis testat på. Detta inlägg kommer dock bara att handla om maten.

Pasta

Det första som slog oss när vi anlände till Lima var att standarden på maten var mycket högre än tidigare. I Lonely Planet läste vi att Lima hade blivit utnämnd till Sydamerikas gastronomiska huvudstad för något år sedan, men detta avfärdade vi mest som någon slags byråkratisk och torr umärkelse. Vi hade dock fel. Även den första lunchen, som vi åt på ett kafé, som också råkade vara en restaurang, var riktigt god. Pasta med färska skaldjur var en höjdare, och intogs snabbare än vi egentligen borde ha ätit. Just pastarätterna har nästan genomgående hållit hög standard, kanske tack vare influenserna från Europa. 

Fettuccine med perfekt grillad tonfisk i peruviansk sås.

Megabred pasta med friterade räkor.

Ceviche

En annan rätt som man absolut inte får missa i Peru är Ceviche. Ceviche består av rå fisk och/eller skaldjur, marinerade i limejuice och kryddade med chilipeppar. En annan vanlig krydda är också koriander. Den här rätten är inte inspirerad från den japanska rätten sashimi, utan härstammar antagligen från just Peru. Den sura citrussmaken från limen och koriandern, hettan från chilin kombinerat med sötman från sötpotatisen gör det till en riktig kulinarisk höjdpunkt. Flera andra rätter i Sydamerika har varit lite tråkiga, med mycket pommes frites, och inte särskilt många intressanta smaker. Men ceviche alltså... Mums.

Jag tror att Ceviche skulle fungera på en fin restaurang i Sverige också. Eller varför inte helt enkelt tillagat hemma? Ingredienserna verkar inte vara särskilt komplicerade, och bör gå att köpa på vilken matbutik som helst. Sedan krävs färska skaldjur också såklart.

Ceviche, ofta serverat med stor peruansk majs, sötpotatis och sallad.

Ytterligare en ceviche, på en mycket billigare restaurang. Fortfarande gott.

Mer skaldjur

En rätt som Minjeong länge har velat äta är jjamppong (짬뽕), som hon ofta åt i Korea, vilket är en kryddig soppa med skaldjur och nudlar. Hon har pratat om jjamppong i flera veckor, och inse då lyckan när vi äntligen hittade en skalddjurssoppa som påminde om jjamppong. Den var dock varken kryddstark eller hade nudlar, men Minjeong blev nöjd ändå. Det fanns både en hel fisk, en hel stor krabba, massor av räkor, bläckfiskringar och musslor (som Minjeong kan namnen på, men som jag bara kallar "musslor"). Allt givetvis färskfångat. Och inte särskilt dyrt. Vad kostar en överfull tallrik med skaldjur och fisk på en restaurang i Sverige?

100% nöjd.

Kött

Goda kötträtter finns det tydligen också gott om i Lima. Vi firade t.ex. nyår med att äta varsin enorm stek tillsammans med peruviansk öl på en fin restaurang. 160 spänn gav jag för en 400 gram mör stek.

Nyårsmiddag!

400 gram kött. Och öl. Smaskens.

Vi har även ätit en slags grillbricka med diverse olika sorters kött. Nötkött, fläskkött, kyckling samt vad vi gissar var kohjärta. Den femte typen av kött var antagligen.... Ursäkta. Kycklinganus. Eller med ett lite bättre ord muskelmage (på engelska gizzard). Nu när jag skriver det här inlägget insåg jag att vi knappt pratade om att vi faktiskt åt muskelmage. Vi har ätit det så många gånger i Korea att det var överraskande över huvud taget. Det är kul att blogga om dock! Muskelmage är helt enkelt muskeln som kycklingar använder för att bearbeta mat. När vi äter muskelmage smakar det inte något särskilt, men konsistensen är ganska seg och hård, eftersom det är en liten muskel man äter.

Allt som allt var det en god måltid, med goda såser, pommes frites och dryck gjord på lila majs, chicha morada.

Tips på mat (var som helst i världen) som faktiskt chockerar oss tas dock gärna emot!

Grillbricka! Tummen upp!

Koreansk mat

I Lima bor det även en del koreaner, som av flera olika anledningar har invandrat hit. Och därmed finns det även koreanska matbutiker. Här införskaffade vi koreanska nudlar och kimchi. Sedan köpte vi korv, ost och ris och gjorde en typisk enkel koreansk måltid i köket i vandrarhemmet. De flesta av vandrarhemmen i Lima har kök som gästerna kan använda. Perfekt när man vill variera sig från alla restaurangbesök.

Köket på taket i vandrarhemmet.

Första gången sedan Korea. (Även där lagade vi dock ytterst sällan mat.)

Koppnudlar (som om man lägger i ris, korv och sås i blir en riktig måltid).

Enklare mat och fruktjuicer

Sist men inte minst har vi även ätit mackor på en restaurang som bara specialiserar på mackor. Här kan man äta både goda mackor (inspirerade från Spanien?), överraskande gott kaffe och fruktjuicer. Vi testade mackor med kött, ost, skinka och tonfisk, i olika kombinationer. Givetvis i nybakat bröd.

Minjeong andas in dofterna från mackorna, kemi-labb-style.

Favoritkombinationen platano y mango con leche. Dvs banan och mango mixat med mjölk.

Har förresten någonsin tänkt på att det finns flera olika sorters bananer? Visst, i Sverige pratar vi om ekologiska bananer och vanliga bananer. Och olika äppelsorter har vi koll på. Men för mig är bananer bara bananer. I Sydamerika finns det dock många olika sorters bananer. På bilden nedan ser ni ett litet urval från en matbutik, långa, medel och korta bananer.

Platano seda, platano isla och platano biscocho.

Kaffe

Innan vi helt lämnar ämnet mat vill jag även skriva lite om kaffe. På ett kafé hittade vi ett gott peruvianskt kaffe. Kafét erbjöd kaffe gjort med flera olika sorters metoder. Fransk press, handbryggt kaffe i kaffefilter, Aeropress och Chemex fanns alla tillgängliga. Jag valde handbryggt i japanska Hario V60 och Minjeong valde amerikanska Chemex. Båda kopparna kaffe var dock alldeles för blaskiga, gjorda med för mycket vatten i förhållande till mängden malet kaffe. 

Kafét sålde dock även helt nyrostade bönor, så jag köpte självklart en påse. Eftersom jag har med mig en handkvarn och Hario V60 samt filter, kan jag göra kaffe i vandrarhemmen. Dagen efter kafébesöket gjorde jag därför två mycket bättre koppar kaffe. En av de bästa kopparna hittills på den här resan, om jag får säga det själv. :)

Peruvianska nyrostade kaffebönor. Goda.

Och med detta är jag så pass hungrig efter att ha skrivit ett långt blogginlägg om mat, att det nog är dags att uppsöka lite lunch. Kanske pasta?

Vi hörs!

Huacachina - en oas i öknen

God förmiddag och eftermiddag!

Efter vårt besök till Machu Picchu tog vi en buss från Cusco till Huacachina, en liten oas i öknen utanför den något större staden Ica, i Peru. Huacachina är 100% ett turistställe, och det finns ca två anledningar till varför man åker hit. Man kan åka på vinprovningar till de närliggande vingårdarna samt åka med en s.k. Dune Buggy över sanddynerna. Också vi, precis som alla andra, testade en vinprovning samt en tur med en Dune Buggy. Stereotypiska turister alltså. Det var kul, men vi stannade bara i två nätter. Att stanna längre än så finns det ingen anledning till.

Den här oasen är naturligt uppkommen, men nu för tiden behöver man fylla på med vatten från den närliggande staden för att hålla vattennivån tillräckligt hög. Man kan tydligen också bada i oasen, men vattnet var ganska smutsigt. Klimatet och temperaturerna har verkligen skiftat mycket på den här resan. Nu plötsligt var det galet varmt och gassande sol, mitt ute i öknen. De flesta hotell har därför egna pooler man kan bada i. Vi valde därför att bada i poolen i vårt hotell istället.

Oasen. Man kan bada och hyra en trampbåt.

Verkligen ett litet ställe.

Idylliskt på kvällen!

Vårt hotell, Hostal Salvatierra, var väldigt basic, med enkla rum och verkligen ointresserad personal. De verkade inte bry sig om sina gäster över huvud taget, dock var de inte otrevliga. Verkligen stor skillnad från de sköna backpackervandrarhem som vi har varit på, med trevlig och social personal. Rummet här var dock billigt, och någorlunda rent. Så det funkade. Och poolen var en höjdpunkt!

Poolen i vårt hotell, Hostal Salvatierra.

Vinprovning

Vi gick även på en vinprovning. Vi hyrde en taxi i två timmar som tog oss runt till två olika vingårdar. På vingårdarna fick vi höra information om tillverkningen samt smaka både rött vin, vitt vin och pisco. Pisco är en klar, destillerad sprit gjord på druvor. Peru är inte särskilt känt för sina goda viner, men de viner vi smakade var helt okej. De två vingårdar vi besökte är små, familjeägda gårdar, vilket tydligen innebär att de inte har utrustning för att tillverka torrt vin. Alla viner vi testade var alltså väldigt söta, d.v.s. dessertviner. Vi köpte med oss två flaskor av de minst söta vinerna, en flaska från varje gård, som vi sedan drack på nyår. Vinet var billigt, men det bolivianska vinet vi drack tidigare var faktiskt både billigare, och godare.

Äkta druvor!

Vi testar pisco.

Lagring för vinet, i mellan ett och två år.

Dune Buggy

Att åka med en Dune Buggy var betydligt mer... fartfyllt! Vår förare körde som en galning, och vid flera tillfällen kändes det som att vi var nära på att välta med hela fordonet. Bra adrenalinpåslag alltså.

Vi tippade inte, eller råkade ut för någon olycka, så allt som allt var det riktigt roligt. 

Lek-fordon, Dune Buggy.

 Vi fick även chansen att testa på sandboarding, d.v.s. snowboarding men ner för sanddyner istället.

En sliten sandboard.

Att åka sandboard verkar dock vara mycket svårare än vanlig snowboarding, eftersom hastigheterna är mycket lägre (p.g.a. den något högre friktionen ;). Det slutade alltså med att nästan alla la sig platt på magen på sandboarden och åkte ner med huvudet först istället. Det var kul några gånger, men lite under förväntan. Om man verkligen försöker sig på att stå på brädan, i en högre backe, kanske det är ännu roligare. För min del blev jag mest sugen på att åka till en riktigt skidbacke och lära mig snowboarding. Jag måste säga att jag saknar den svenska vintern lite (som enligt uppgift dock inte har infunnit sig än), med minusgrader och roliga slalombackar.

Svårighetsnivå: kindergarten

Mängd sand innanför kläderna: hög

God pastamiddag

Maten i Huacachina verkar mest bestå av något överprisade och väldigt turistiga restauranger. Ingen stannar i Huacahina särskilt länge, vilket gör att restaurangerna inte behöver försöka locka till sig återkommande gäster. Vi lyckades dock hitta en bra restaurang inne på ett närliggande hotell, där vi åt en god middag beståendes av pasta och Coca Cola. Minjeong valde en pasta med kyckling och diverse goda kryddor, och jag åt en pasta med kött. Till min stora förvåning fick jag faktiskt en hel stor bit perfekt grillad stek ovanpå min pasta, vilket var precis vad jag var sugen på. Priset var okej också.

Pasta, kyckling, goda kryddor, och uppfyllda förväntningar.

Pasta och stek. Jag blir hungrig när jag skriver om det nu.

Detta var allt vi gjorde i Huacahina.

Utsikt från bussen på väg till Lima. Påminner lite om Tuk Tuks i Thailand.

Vi har för övrigt bokat om vår flygbiljett så att vi flyger direkt från Lima till Stockholm, istället från Bogota, Colombia. Vi tänkte ursprungligen åka upp till Colombia, men insåg nu att flygbiljetterna dit är alldeles för dyra. Den billigaste enkelbiljetten kostar 700$, vilket vi inte är beredda att betala. Att boka om vår flygbiljett till Lima kostade bara 70€ per person, vilket var betydligt billigare. Nu har vi alltså två och en halv vecka att spendera i Lima, innan vi tar ett flyg den 18 januari, med destination Stockholm och Sverige.

I och med att vi nu har anlänt till Lima och bara två veckor kvarstår av den här resan, börjar det redan kännas som att vi närmar oss slutet. Vi kommer dock hinna göra roliga saker i Lima under den här tiden, och äta testa mycket god mat. Sedan är det dock dags att åka hem till Sverige igen, och ta tag i nya äventyr. Mer om det i ett senare inlägg dock.

Ha det bra!

Machu Picchu - ett av världens sju nya underverk

Hej och gott nytt 2014!

Nu är det dags för ett nytt blogginlägg. Den här gången har vi besökt Machu Picchu i Peru, ett av världens sju nya underverk (wikipedia). Tidigare har jag även från den här listan besökt (i andra resegrupper), Colosseum i Rom (juli 2010 tillsammans med Tor) samt Kinesiska muren i Kina (augusti 2012, med Tor och Dahlin).

Machu Picchu

Machu Picchu är kanske den mest välbevarade Inka-staden som finns kvar sedan Inka-tiden. Staden är nämligen belägen högt uppe i bergen i Anderna, gömd under tät skog. Spanjorerna hittade alltså aldrig staden, och kunde därmed inte förstöra alla Inka-symboler och byggnader, som de gjorde på alla andra ställen. Machu Picchu byggdes 1450 och övergavs bara lite drygt hundra år senare, 1572. Man vet inte särskilt mycket om stadens historia, men forskare spekulerar om att att den övergavs i och med spanjorernas invasion. Interna krig inom Inkariket samt nya sjukdomar tros också ha bidragit till övergivandet. Staden föll sedan i glömska, men upptäcktes återigen år 1911 av den amerikanska upptäckaren Hiram Bingham. Staden rensades sedan på träd, och vissa byggnader restaurerades (de flesta var dock intakta). För att hålla nere turismens påverkan på staden är antalet besökare begränsade till 2500 per dag nu för tiden. 2 av dessa, den 27 december, var jag och Minjeong.

Att ta sig till Machu Picchu är ganska krångligt. Vår resa började i staden Cusco i Peru. Kl 03:10 steg vi upp och tog först en taxi i 10 minuter till busshållplatsen, där vi sedan tog en minibuss i två timmar till Ollantaytambo. Där tog vi sedan ett tåg i en och en halv timme till den lilla staden Aguas Caliente. Väl i Aguas Caliente tog vi slutligen ytterligare en minubuss upp för berget till själva Machu Picchu. 20 minuter senare, klockan 9 på morgonen, var vi alltså framme vid den mytomspunna Machu Picchu. Det var en lång, och dyr, resa. Tågresan var dyr, och inträdet var dyrt. Men var det värt det?

Utan tvekan. Det var långt över förväntan.

Vi förväntade oss ytterligare en turistattraktion, tänk tråkig ruin med dyrt inträde. Men att vandra runt i den här gamla Inka-staden, med den vackraste utsikten, högt uppe i de molniga bergen i Anderna, lyssnandes på intressant information om Inka-riket........ Svårslaget! Jag kan försöka beskriva Machu Picchu här i bloggen, med bilder till och med, men man måste verkligen åka dit själv och se det med egna ögon. Folk och guideböcker brukar ofta säga att det och det "måste man besöka", "får inte missas" etc etc bla bla. Men Machu Picchu måste man verkligen besöka.

Okej, fick jag igenom min poäng att vi gillade Machu Picchu? :)

När ni sedan besöker Machu Picchu, betalade lite extra utanför ingången och gå på en guidad tur. Det var värt det för att få höra information om alla byggnader och tempel.

Här följer mer bilder och information!

Vi började med tågresan.

Inca Rail. (En av världens dyraste tågrutter)

Genom bergen.

Sedan anlände vi till Machu Picchu. Vi hade köpt extrabiljetter till ett av de två bergen som finns inne i staden. Till varje berg tillåts bara 400 personer varje dag. Wayna Picchu ("det unga berget" på Quechua, Inka-språket) är det lägre, men populärare berget. Vi valde att bestiga berget Machu Picchu ("det gamla berget"), som är högre, tar längre tid att bestiga, men utsikten är bättre. Genom att direkt bestiga berget undvek vi även de värsta folkmassorna.

Njut av trängseln ;)

På väg upp för berget. Utsikten blir bara bättre och bättre.

Stanna och andas lite.

Pust och stön. Trapporna är branta, som ni kan se.

Allt, inklusive trapporna upp för bergen, är från Inkatiden. Bergen användes tydligen av shamanerna och medicinmännen för cermonier och liknande.

Mer pauser!

Äntligen uppe vid toppen!

Efter en och en halv timmes trapp-träning var vi framme vid toppen! Klockan var närmare 11, och vi var hungriga. Lyckligtvis (eller tack vare bra planering?) hade vi med oss matsäck. Äggmackor, drickyogurt, juice, vatten och en chokladkaka. Gissa om det var gott. Svettiga och hungriga njöt vi av vår matsäck, med världens bästa utsikt. Högt uppe bland de molniga bergen stirrade vi ner på både moln och Machu Picchu, och vägarna och floderna genom bergen.

Minjeong, i höjd med molnen.

Kanske 10 andra turister var uppe samtidigt med oss.

Solen var ganska stark här uppe, så vi satt också en stund under taket i det lilla solskyddet.

Långärmat och solkräm behövdes även här.

Utsikt över floden nere i samhället. Löjligt högt uppe.

3082 m ö.h.

Efter vår sköna paus uppe på toppen var det sedan dags för nedstigningen. Nästan alla människor vi mötte på vägen ner frågade hur långt det var till toppen. Vi mötte även ett gäng svenskar, som också de undrade. "20-25 minuter" svarade jag. "Dra åt helvete" fick jag som tack :)

Ta det lugnt!

Eftersom vi ville gå på en guidad rundtur gick vi ner till huvudingången igen för att leta rätt på en guide. Sekunden vi hade hittat en guide som verkade trevlig, började det dock regna. Och det regnade inte lite. Det öste ner. Vi var lyckligt lottade dock, eftersom vår tågbiljett tillbaka till Ollantaytambo inte var förrän klockan 19. Vi hade alltså hela dagen på oss fram till parkens stängningstid kl 17 att vänta ut regnet, och sedan gå på en guidad tur.

Regnponchos och paraply hjälpte föga mot det här regnet.

Andra var inte lika lyckligt lottade. Många hade tågbiljetter vid klockan 2, vilket gjorde att de behövde åka tillbaka redan nu.

Någon som är sugen på att köa, i brutalt ösregn?

Vi satte oss under tak och köpte varmkorv och dryck. Sedan väntade vi på att regnet skulle upphöra. Ungefär en timme senare, klockan 14, bestämde vi oss för att det var dags för den där rundturen.

Duggregn, men vackra utsikter.

Eftersom vi bara hade besökt berget, och inte själva staden, var det nu vi verkligen insåg hur vackert allt var. Och hur snyggt beläget staden är uppe i bergen.

Turister tågar ut, vi tågar in.

Vid den här tiden, klockan 14, är det många som åker hem. Detta kombinerat med regnet gjorde att vi nästan var helt ensamma i långa stunder, vilket gjorde upplevelsen ännu häftigare.

Vi gick runt och lyssnade på vår guide, som berättade många intressanta historier och fakta om byggnaderna, och vad de olika platserna hade för funktioner. Forskarna verkar inte vara 100% säkra på någon fakta alls egentligen, så en del är säkert gissningar. Men det var spännande ändå.

Guiden berättade att Inka-riket inte uppfann särskilt mycket teknik själva, däremot var de väldigt duktiga på att importera forskare och teknik från utlandet. Detta kombinerade de sedan till ett hög-teknologiskt rike (för den här tiden).

Inka experimenterade även med olika grödor och växter. Plattformarna ni ser på bilden nedan sträcker sig hela vägen från toppen av staden, ner till foten av berget. Eftersom höjdskillnaden är så pass hög skiljer sig även klimaten vid de olika plattformarna. Inka använde därför denna höjdskillnad för att testa vilka grödor som växte bra på vilka höjder, och vid vilka temperaturer. De små plattformarna användes till dessa testgrödor, och i de stora plattformarna odlades t.ex. potatis och andra matgrödor. Väldigt intressant!

Undrar vad Inka odlade här.

Vår guide.

Inka-folket var även duktiga på olika byggtekniker. Här nedan ser vi två olika exempel. Till vänster på bilden ser ni raka, fint uthuggna stenar. Och till höger ser vi mycket ojämnare stenar. Tekniken till vänster användes till prästers och högt uppsatta människors hus och tempel, medan den andra tekniken användes till resten av byggnaderna. Till vänster är varje sten individuellt uthuggen för att perfekt passa ihop med varje annan sten i byggnaden. Ingen lera eller annat material används för att få stenarna att hålla ihop. Fördelarna med den här tekniken är att det både är vackert, och mer resistant mot t.ex. jordbävningarna. Vid en jordbävning rör stenarna lite på sig, och sedan faller de helt enkelt tillbaka till sin plats igen. Tekniken till höger är helt enkelt vanliga stenar sammanfogade med lera. Inte lika vackert, och inte lika hållbart vid jordbävningar!

Hur lång tid tog detta att bygga?

Utan en guide hade vi aldrig fått reda på den här informationen...

Någonstans inne i Machu Picchu.

Vid det här laget hade regnet helt upphört, och vi fick riktigt vackra utsikter och bilder.

Hur hade det varit att leva här?

En del moln drog även in över staden, vilket gjorde bilderna ännu mer dramatiska. Staden ligger verkligen uppe bland molnen i Anderna...

Vackert.

Vackert!

Vackra ;)

...

Bara eliten bodde i den här skyddade staden.

Panorama. Klicka på bilden!

Vi stirrar ut över bergen och dalen.

Utsikt över en del av staden.

På flera platser fanns det även stenar utkarvade enligt vissa mönster, och för att uppfylla vissa funktioner. Den här stenen är utkarvad direkt i berget under oss, för att avspegla bergstoppen som man ser i bakgrunden. Varför man gjorde exakt så här vet jag inte. Men Inka-folket ansåg att platsen för Machu Picchu var optimal, med tanke på att magnetismen och "energin" är som högst här uppe, i mitten av alla berg.

Ser ni det?

Ursprungligen höll man även med lamor. Nu för tiden har man restaurerat taket på några av husen, samt tagit hit lamor igen, för att ge turisterna en känsla av hur det verkligen såg ut förr i tiden.

Hur var det att bo här?

"Puma-stenen". Också utkarvad med tanke på berget i bakgrunden.

Mer utsikt över Machu Picchu.

Vattenspeglar, funktion okänd.

50 års-monument till Hiram Bingham.

På kvällen gjorde vi sedan samma resa tillbaka till Cusco. Minibuss, tåg, minubuss och sedan en liten sväng till fots.


Den totala kostnaden var (per person):

• 120$ (779 SEK) med tåg, tur och retur
• 140 Peruviska nya sol (324 SEK) för inträde till Machu Picchu
• 50 sol (116 SEK) för minibuss till Machu Picchu, tur och retur
• 25 sol (58 SEK) för minubuss Cusco-Ollantaytambo, tur och retur
• Ca 100 SEK för matsäck samt fika

= 1377 SEK

1377 kronor för en dag i Sydamerika, och Peru, är dyrt. Men det var utan tvekan värt det!

Detta var vår tur till Machu Picchu. Hoppas ni också uppskattade det här blogginlägget! Och jag hoppas att ni även blir sugna på att besöka Machu Picchu. Vi hörs!