Hanoi i Vietnam: Det sista inlägget från den här resan

Hej!

Det här blir mitt sista inlägg innan vi åker tillbaka till Korea.

Av någon anledning har vi inte tagit lika många bilder från Vietnam som från tidigare länder, även om det har funnits väldigt många intressanta saker att se här. Det kan bero på att vi redan har sett så mycket, och har blivit lite tröttare och lite mindre entusiastiska kanske. Eller ja, entusiastiska och vid gott humör är vi fortfarande. För er som undrar kan jag f.ö. berätta att jag och David har fungerat väldigt bra tillsammans under den här resan! Inga bråk och knappt några irritationer (jag kommer inte ens ihåg något särskilt irritationstillfälle). Men lite färre bilder har det blivit tyvärr. 

Vietnam har dock varit intressant! De privatpersoner (icke-försäljare) som vi har pratat med, t.ex. på tågresan, har varit väldigt trevliga och snälla. De både berättade mycket om Vietnam samt bjöd oss på färsk mango och andra godsaker. 

En lite jobbig sak kan dock vara alla försäljare av varor och tjänster som ständigt försöker lura oss på extra pengar. Vi blev aldrig lurade allvarligt dock. Det värsta som hände var att en kokosnötförsäljare en gång lyckades kränga på oss 2 kokosnötter för totalt $7, vilket är ett högre pris än vad vi borde ha betalat. (Han öppnade 2 kokosnötter och gav oss dem, utan att vi ville det, varefter vi var mer eller mindre tvungna att betala priset han satte.) Efter den lilla incidenten lärde vi oss dock att artigt tacka nej till gatuförsäljare, och då blir man oftast lämnad i fred. 

Vill man köpa saker här gäller det att köpslå ganska kraftigt om priset, eftersom man ofta kan få ner det till halva eller en tredjedel av ursprungspriset. Argumentationerna om priser sker dock på ett vänligt sätt. Och ler man och är artig (vilket jag självklart är) kan det faktiskt vara en kul upplevelse! Till och med ursprungspriserna är väldigt låga, med västerländska mått mätt, vilket gör det hela ännu bättre.

Här kommer några av de bilder som vi faktiskt har tagit:

Tågresan

Eftersom vi åkte i ett lyxigare tåg kostade biljetterna ganska mycket, och vi gav nästan 700 kronor per person för att från Ho Chi Minh City till Hanoi. Resan varade dock i nästan 36 timmar. Den började runt 7 på kvällen, och 2 nätter senare anlände vi i Hanoi klockan 6 på morgonen. Trots den extremt långa tågresan blev jag aldrig särskilt uttråkad. Jag bloggade, snackade med medpassagerare, läste böcker, sov, åt, samt spelade vietnamesiska kortspel (som vi fick lära oss av de två vietnamesiska syskonen Hang och Hoang som sov i vår hytt). Utöver det spenderade jag min tid med att helt enkelt kolla ut genom fönstret, koppla av och mest i all allmänhet fundera på diverse saker. Vilket är bra skönt att göra ibland.

Jag väljer bilder till det föregående blogginlägget.

Passerar genom berg och förbi vatten.

Medpassagerare (liten pojke) vinkar till alla!

Småbarn vinkar tillbaka till tåget.

Vietnamesiskt kortspel med Hang och Hoang!

Hanoi

Mycket av vår tid i Hanoi har mest spenderats på att utforska de olika gatorna och butikerna i de gamla kvarteren i Hanoi. Ganska ofta utan kamera. Under 2 dagar och 1 natt åkte David även på en party-båt-resa som vandrarhemmet anordnar varje dag. Jag var dock inte särskilt sugen på att betala $100 för att supa på en båt och party-ö med andra västerlänningar och därför stannade jag i Hanoi istället, dock utan Davids kamera. Att inte åka på partyresan är absolut inget jag ångrar dock. Jag fick istället tid att i 3 dagar vandra runt och utforska Hanoi, oftast helt utan en plan. Detta i sin tur ledde mig till många intressanta saker och goda gatumatstånd. (Att gå runt både ensam och utan en plan är verkligen ett alternativ man bör överväga lite då och då. Man är helt fri att gå exakt dit man vill, och kan göra precis som man känner. Och äta vad man vill.)

Traditionell hatt som man ser överallt.

Nästan den enda turistiga sightseeingen vi gjorde i Hanoi: Ho Chi Minhs mausoleum.

Den godaste maträtten som vi testade måste nog vara Bún chả. Den består av risnudlar, grillat fläsk och sallad. Man doppar sedan nudlarna och salladen i köttsoppan innan man äter alltihop. Till detta kan man även välja till hemgjorda friterade vårrullar och lokal öl. Gott. Och på flera sätt faktiskt intressantare än t.ex. Pho, eftersom jag aldrig har testat den här rätten tidigare. En portion (med mer nudlar och sallad än vad man kan äta upp) får man för under 10 kronor. (Och då kan det t.o.m. vara dyrare än vad lokalbor betalar, eftersom vi är utlänningar.)

Grillat fläsk.

Fläsk, sallad och risnudlar.

Den sista bilden från resan. Den sista lunchen i Vietnam.  (Och det här är den sista bildtexten.)

Hejdå Sydostasien!

Oj, oj, oj. Det här är alltså slutet på min och Davids Sydostasienresa. På 25 dagar har vi hunnit landa i Kuala Lumpur i Malaysia, rest genom Malaysia, Thailand, Kambodja och Vietnam, samt tagit oss hela vägen till Hanoi i norra Vietnam. Helt enligt vår plan. Faktiskt helt utan några problem alls. Vi tappade inte bort några saker, vi bråkade inte, vi blev aldrig betydligt scammade, vi blev inte magsjuka eller matförgiftade, vi missade inga tåg eller bussresor och resorna blev aldrig ens försenade. Helt otroligt. Sammanfattningsvis: Det har varit en bra resa!

Imorgon på morgonen lämnar vi Hanoi med flyg klockan 08:35. Resplanen är flyg CZ372 till Guangzhou i Kina (tar 1,5 timmar), 6 timmar väntetid där och sedan 3 timmar med CZ339 till Seoul. Både jag och David tycker faktiskt att det ska bli väldigt skönt att återvända till Korea! 

Tack för att ni har följt mig genom den här resan. Vi ses i senare inlägg. Ha det bra!

Ho Chi Minh City (Saigon) i Vietnam: Det vietnamesiska nyåret

Hallo! (Tyska!)

Senast ni hörde från oss var vi i Kambodja, i Phnom Penh. Sedan dess har vi hunnit förflytta oss till Ho Chi Minh City (Saigon) i södra Vietnam, återigen med buss. Återigen med en koreansk buss.

Ett välkomnande på koreanska.

Bra bok och sömn = tiden flyger iväg.

Bussresan tog 6 timmar och kostade $12. På den här tiden ingick också ett stopp vid gränsen. Som svensk medborgare behöver jag dock inget visa till Vietnam, och jag behöver inte ens köpa det vid gränsen. David (som tysk medborgare) behövde dock fixa ett visa i förskott, vilket kostade honom $100.

På tal om pengar växlade vi till oss vietnamesiska dong, eftersom amerikanska dollar inte fungerar som betalningsmedel i Vietnam. David växlade sina resterande $500 (ungefär 3000 SEK) och fick en fin liten bunt med dong.  Närmare bestämt 10 miljoner dong. Och vi blev imponerade första gången i Korea då vi tog ut en miljon...

Hundratusendongsedlar.

Nog pratat om pengar.

Socialistiska republiken Vietnam

De tidigare länderna som vi besökte var som sagt Konungariket Thailand och Konungariket Kambodja. Nu befinner vi oss dock i Socialistiska republiken Vietnam. Detta konfirmeras snabbt genom att titta på valfri affisch som hänger nästan överallt i HCMC.

Karakteristisk stil.

Det var allt jag ville säga om det.

Vietnamesiska nyåret

I många länder i Asien firar man nyår enligt månkalendern. Och i Vietnam firar man det lite extra länge, i över en vecka. Under den här tiden passar många vietnameser  på att besöka släkt och vänner, vilket oturligt nog för turister innebär att de flesta butikerna är stängda. På den positiva sidan finner man dock istället andra festligheter, parader och utsmyckade gator.

Första kvällen i HCMC (Ho Chi Minh City) kollade vi in en av dessa utsmyckade gator. Och vi var inte de enda som gjorde det. Tillsammans med enorma mängder vietnamesiska familjer, söta par, kompisgäng och några få turister vandrade vi runt bland blommor, musik- och dansföreställningar och försäljare. Allt kombinerat i en skön, avslappnad stämning. Folk smaskade på sötsaker och tog fotografier. Vi också.

<3

Trots att det var packat med folk var det dock aldrig någon risk att tappa bort varandra. Nu ska jag visa varför. Låt oss leka leken: ”Hitta David”. Kan ni identifiera David på bilden nedan?

Lättare än Hitta Hugo!

Japp, David är över ett huvud längre än nästan alla här. Jag är kortare än David, men kunde se över alla ändå...

Precis som i de tidigare länderna är moped ett vanligt färdsätt också i Vietnam. Det verkar t.o.m. vara ännu vanligare här.

Trafikstockning. Extremfall.

Under de kommande dagarna i HCMC upptäckte vi att antalet mopeder är högre, men trafiken flyter på ändå.

Utsmyckade gatan ovanifrån.

Krigsminnesmuseet

Vi besökte även det vietnamesiska krigshistoriemuseet (som tidigare hette The House for Displaying War Crimes of American Imperialism and the Puppet Government [of South Vietnam]). Trots ett nytt namn är alla utställningar kraftigt vinklade mot USA (av helt förståeliga skäl). Men trots all propaganda var museet intressant, hemskt och upplysande. Det var verkligen inte schyssta saker som utfördes under vietnamkriget... Napalm, tortyr, enorma ustläpp av Agent Orange (löjligt farligt gift som användes för att döda regnskog och odlingar) osv...

Utanför museet.

Inne i museet finner man även affischer mot vietnamkriget från hela världen.

 ”USA BOMBAR, BOMBAR... USA UT UR INDOKINA”

Min enkla beskrivning räcker verkligen inte för att sammanfatta vietnamkriget. Läs på mer på valfritt ställe på internet istället!

Dam Sen Waterpark

En betydligt roligare attraktion än krigsminnesmuseet var helt klart vårt besök till Dam Sen Waterpark. Dam Sen Waterpark består av ett gäng mer eller mindre galna vattenrutschkanor och simbassänger. Och eftersom vietnameserna fortfarande hade sin ledighet var vattenparken helt, komplett, proppfull. Av alla dessa människor såg vi max 10 utlänningar under hela dagen, vilket bevisar att vi verkligen valde en lokal aktivitet, och inte ytterligare bara en turistattraktion. För övrigt blev VI en turistattraktion i vattenparken. Eftersom vi var i en vattenpark gick vi runt i badbyxor och bar överkropp. Och som långa, blonda, vita, killar kan ni tänka er hur mycket vi stack ut... Detta gjorde att vi hela dagen fick höra folk ropa ”hello”, se folk stirra på oss, peka på oss och skratta samt ta på oss och konstatera hur vita vi är. Det kanske låter jobbigt, men vi tog inte illa upp. Om något kände vi oss som superstjärnor! Det var bara att gå runt, le och vinka (samt försöka åka lite vattenrutschkanor, när köerna inte var allt för långa).

Alla var där.

Galen vattenrutschkana.

Mat och dryck

Vietnam består givetvis inte bara av diverse turistattraktioner och museum. Både maten och drycken här är en stor del av upplevelsen (och betydligt intressantare än i Kambodja skulle jag vilja säga).

En sak som vi snabbt fastnade för var det otroligt goda vietnamesiska kaffet. I restauranger och kaféer får man det alltid nybryggt direkt vid bordet, i en speciell vietnamesisk kaffebryggare, rätt ner i koppen. Här får man alltså riktigt, superstarkt, svart kaffe. (Som van med svenskt bryggkaffe uppskattar jag det här kaffet lite extra!)

Kaffebryggaren till höger.

Eftersom kaffet är så starkt är det vanligt att tillsätta både socker och en trögflytande, söt, kondenserad mjölk. Detta kombinerat med is ger alltså vietnamesiskt iskaffe. Tack vare alla gatustånd som säljer det här kaffet har jag druckit minst 4 koppar per dag. Det enda som hindrar mig från att dricka mer är den höga koffeinhalten...

15000 dong = $0.75 = 4 kronor. En till tack!

Förutom vietnamesiskt kaffe hittar man även andra intressanta drycker. T.ex. saft pressat från färska sockerrör.

5000 dong!

Ren juice i plastglas med is.

Eller varför inte svalka sig med en färsk kokosnöt?

Helt nyöppnad.

Är man hungrig väljer man valfritt gatustånd eller restaurang.

Restaurang med uteservering som säljer den typiska biffnudelsoppan Pho.

Vid gatustånden kan hygienen verkligen vara under all kritik, men maten är både smakrik och billig... Jag får helt enkelt temporärt bortse att jag kommer från Sverige, med alla våra regler och lagar kring mathantering och restauranger, så är det inga problem. Jag vill ha den lokala upplevelsen!

På en lite finare restaurang  testade vi även vietnamesisk barbeque. Här grillade vi kött direkt vid bordet, precis som i Korea. Vi valde 4 olika kryddningar på biff, som vi sedan åt med dippsåser, ris och sköljde ner med vietnamesisk öl. Mums.

Jag innehar den koreanska träningen.

Vill man inte ha kött eller nudelsoppor kan man även äta hel fisk, kokt vid bordet.

Vi har ingen aning om vad för typ av fisk det var, men smakrik var den.

Done yet?

Resten av resan

Detta sammanfattar ungefär vad vi gjorde i Ho Chi Minh City. Efter HCMC återstår en 36 timmar lång tågresa till Hanoi (från vilken jag skriver detta blogginlägg) samt 4 nätter i Hanoi. På torsdag flyger vi sedan tillbaka till Sydkorea. Jag måste säga att jag saknar Korea. Det ska bli skönt att börja plugga igen, och få lite rutin på vardagen. Att resa är givetvis kul, men jag har inte haft en normal vardag sedan den 20e december!

Bye bye Saigon!

Phnom Penh i Kambodja: Pol Pot, mutor och mopeder

Kambodja är betydligt fattigare och mindre utvecklat än de länder som vi har rest i tidigare. Delar av den stora vägen som vi åkte in i landet längs med är t.ex inte ens asfalterad. Många byggnader ser fallfärdiga ut, och antalet tiggare som ber om mat och pengar har ökat märktvärt. Allt detta bidrar till att Kambodja överlag känns mindre utvecklat. På Wikipedia läste vi sedan att Kambodjas BNP per capita t.ex är 16% av Thailands, landet vi precis anlände ifrån.

Korruption är också vanligt förekommande, t.ex. med mutor till polis och myndigheter. På väg in i Kambodja betalar man helt lagligt och officiellt $20 för att att få ett visa-on-arrival. Utöver detta betalar man också, enligt en liten lapps rekommendation, 100 Baht (ca 20 SEK). Vägrar man att betala denna lilla avgift kommer man fortfarande att få sitt visa, det kommer bara att ta betydligt längre tid. Avgiften går självklart direkt till gränspoliserna, och tja, ja... Det är en muta. Det där är utan tvekan den första gången som jag har mutat en myndighetsperson! (Jag har nog aldrig mutat en officiell person alls. Eller ens en privatperson. Jag ser inte varför jag någonsin skulle ha mutat någon...)

Lite mer run-down än vad vi är vana vid.

En intressant sak som vi upptäckte tidigt var att det finns många koreanska restauranger i Kambodja. Antagligen på grund av många koreanska turister. Eftersom vi vill testa den lokala maten har vi hittills inte besökt en koreansk restaurang. Men lite kul är det at peka ut dem! Man känner sig nästan lite stolt.

Arirang Korea Restaurant! (Självklart kan jag även läsa de koreanska tecknena!)

Efter två nätter i Siem Reap gick vi för tredje dagen i rad upp supertidigt, för att åka vidare till nästa hållplats, Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

Toul Sleng

Det absolut deppigaste vi gjorde i Phnom Penh var sedan att besöka Tuol Sleng Genocide Museum. Tuol Sleng var tidigare en helt vanlig gymnasieskola, men förvandlades mellan 1975-1979 till Pol Pots mest ökända säkerhetsfängelse. Pol Pot var ledare för de Röda khmererna, och lät här tortera och avrätta ca 20000 män, kvinnor, barn och gamlingar. (Läs om Röda khmererna på länken ovan, skrivet av Peter Englund.)

En gång i tiden en vanlig skola...

Nu en skola med galler för fönstrena.

Och celler i de föredetta klassrummen.

Och taggtråd runtomkring.

Att gå runt i den här skolan och läsa om all tortyr och alla avrättningar som har skett här gjorde mig fysiskt illamående. I princip ingen som hamnade i det här fängelset överlevde... Först torterades de i flera månader, för att sedan bli avrättade. Unga. Gamla. Män. Kvinnor. Barn. Usch. Alla offer fotograferades och dokumenterades även systematiskt och ingående av fångvaktarna...

Fotograferingen innan tortyr och sedan avrättning.

Pol Pot himself.

Russian market

Usch usch usch. Besöket till Toul Sleng var deprimerande, men viktigt.

Efter det behövde vi göra något lite mer uppmuntrande, och begav oss till Russian Market. Här hittade vi en butik som hette... My mum shop. Det låter kanske inte som en butik med målgruppen 20-åriga-killar, men de sålde faktiskt helt vanliga jeans i normala storlekar, för killar. I Kambodja tillverkas nämligen många av märkesjeansen som vi köper i västvärlden, t.ex. Levi Strauss. En del av dessa jeans återförsäljs sedan direkt i Kambodja. Jag lyckades hitta två par Levis för $19 styck (120 SEK), med perfekt passform. Vilket fynd. I My mom shop. 

My mom shop, för västerländska unga killar.

Smoothies finns också överallt längs med gatorna. Jag köpte en svalkande smoothie med blandade frukter, mjölk och en rå äggula. Ägget är tydligen en kambodjansk specialité i smoothie.

Smoothiekvinnan!

Det är för övrigt ett under att ingen av oss blev magsjuka efter det här. Färsk frukt, eventuellt lokalproducerad is, mjölk samt ägg. Och hon brydde sig inte ens om att rengöra utrustningen mellan användningarna. Men vi är inte kräsna, och smoothien var uppfriskande! (Om än lite skum smak :)

Maten i Kambodja har inte varit särskilt upphetsande tyvärr. Den har inte varit dålig, men jämfört med den Koreanska maten vi är vana med har den varit ganska trist. Även Malaysisk och Thailändsk mat har varit mer spännande...

Mopeder 

I Sydostasien är mopeder ett vanligt förekommande transportmedel. De är billigare än bilar, och tar sig snabbare fram i bilköer. På en moped, vet vi ju alla, sitter man vanligtvis en person, möjligtvis två. Hjälm bär man också. Allt annat är livsfarligt, och bör undvikas.

Parkerad moped. Ofarlig.

Så här ska det se ut:

En person, en hjälm. Helt okej!

Eller möjligtvis så här:

Två personer, en hjälm. Okej, men kanske bara en kortare sträcka.

Första gången vi såg 3 personer på en moped blev vi ganska överraskade, men det visade sig snabbt vara väldigt vanligt förekommande. 3 personer borde vara max dock, eller hur?

Tre personer, ingen hjälm.

 Nope. Man kan klämma in 4 personer på en moped:

4 personer, 1 hjälm.

Och ja, 5 personer går alldeles utmärkt också!

5 personer, 1 hjälm.

5 personer är ju absolut max dock. Eller hur? Eller hur?

Nä.

Man kan vara....

6 personer på en moped.

6 personer, ingen hjälm.

Klicka på bilden för att förstora den, och räkna sedan antalet passagerare, om ni inte tror mig!

Härmed föreslår jag att pappa säljer sin bil och köper en moped istället. Pappa+Jag+Tor+Sigrid+Ragna+Ruben=6 personer. Helt perfekt! Förstå vilka ekonomiska besparingar att inhämta!

Med det avslutar jag bloggandet om Kambodja. Nästa blir från den här resans sista land, Vietnam. Vi ses!

Siem Reap i Kambodja: Angkor Wat

Världens största religiösa byggnad ligger, faktiskt ganska oväntat, i Kambodjas djungel. Denna byggnad, eller ska jag säga enorma palats, heter Angkor Wat. Angkor Wat ligger i staden Angkor, som för ca 900 år sedan var huvudstaden till Khmerriket. Idag återstår många av templena i Angkor, men Khmerriket är sedan länge försvunnet. Vi bodde i Siem Reap som är en halv-tråkig nutida stad några kilometer från Angkor.

Coolt att nämna är f.ö. att Angkor bestod av 1 miljon invånare vid sin topp. Som jämförelse bodde det 50 000 pers i London vid den tidpunkten...

Vår resa började med att vi anlände med buss från Bangkok till Siem Reap någon gång på eftermiddagen. På kvällen i Siem Reap åt vi lite mat och vandrade runt och kollade på marknaderna, men hittade inget särskilt av intresse.

Betydligt intressantare blev det dagen efter, när våra väckarklockor ringde klockan 04:30 på morgonen. Vi tänkte nämligen se soluppgången i Angkor Wat. Klockan 05:00 blev vi upplockade av en Tuk tuk-förare som vi hade beställt dagen innan. Det överlägset smidigaste sättet är att helt enkelt hyra en Tuk tuk en hel dag och åka runt mellan palatsen i Angkor. Det skulle ta alldeles för lång tid att gå till fots, och en Tuk tuk kostar bara US $15 (= 96 SEK). En hundring, delat på två personer, för en heldag med en egen förare som dessutom kan guida oss till de mest intressanta sevärdheterna... Det kallar jag ett fynd. (Amerikanska dollar är valutan som används för allt förutom de minsta köpen i Kambodja.)

Klockan fem på morgonen satte vi oss alltså i en Tuk tuk, på väg mot Angkor. Det var kolsvart ute. Väl framme i Angkor köpte vi biljetter i mörkret, endast upplysta av en liten lampa vid biljettbåset. Framme vid Angkor Wats vallgrav var det fortfarande kolsvart, och vi snubblade oss fram i mörkret mot själva templet (dock upplysta av andra turisters ficklampor; vi var för snåla för att köpa egna). Framme i Angkor Wat, med den klassiska vyn framför oss, var det dock fortfarande en timme kvar till soluppgången, så vi passade på att äta frukost. I mörkret satt vi och åt frukost, 05:50, till skenet av levande ljus. (Romantiskt va?)

Eftter frukosten var vi mätta och belåtna och återvände till templet. Där väntade sedan jag och David, samt några hundra andra turister, på den kommande soluppgången.

"Är solen här snart?"

Förväntansfulla turister i förgrunden, Angkor Wat i bakgrunden. 

Solen stiger äntligen upp upp! 

"It's coming, it's coming!"

På grund av tekniska svårigheter, dvs en alldeles för molnig dag, blev soluppgången lite av en besvikelse. Men bara en liten besvikelse. Angor Wat är tillräckligt häftigt för att väga up denna lilla besvikelse. Efter soluppgången kunde vi sedan gå in i själva templet. Förvånansvärt nog var vi tillåtna att gå nästan vart vi ville, och besöka vilket tempel som helst i Angkor. De enda ställena som var förbjudna var rent farliga ställen (p.g.a. rasrisk) samt tempel under renovering.

Inre muren vid Angkor Wat.

Trappan upp till Angor Wats center.

Inne och uppe i Angkor Wat!

Folk var inte lika bredaxlade för 900 år sedan.

Överallt i de olika templena som vi besökte hittade vi statyer med avhuggna huvuden och händer. Det verkar finnas två huvudanledningar till detta. För det första letade plundrare efter guld som statyerna kunde innehålla, och högg därmed av huvudena. Den andra anledningen var för att beröva statyerna deras makt och status, ungefär. Lite deppigt är det att se alla dessa stackars statyer...

Vanlig syn...

Omgivande djungel, fotat uppe från Angkor Wat.

Angkor Wat är dock inte enda templet i Angkor. Ett annat intressant tempel är Angkor Thom och Bayon. I Bayon återfinner vi flera enorma ansikten av sten som mystiskt stirrar åt olika håll.

Som en sann utforskare, på väg mot Bayon.

Ett, av flera hundra, ansikten.

Perfekt David! Ni ser precis likadana ut! ;)

I nutida Angkor hittar man även flertalet försäljare av färsk frukt och andra varor. Och vi köpte en stor ananas och mango för $2.

Ananasen skalas.

Sedan satte vi oss vid den f.d. kungens enorma pool och njöt av den färska frukten. Både ananasen och mangon är de godaste jag har ätit av sina slag...

Färdigskuret och klart, bara att äta.

Efter frukt, och senare lunch, var vi redo att utforska ännu mer. Även med alla turister runtomkring oss var det en mäktig upplevelse. Var vi än gick såg vi stora tempel omgivna av djungel...

På väg mot ytterligare ett tempel.

Man kan bara fråga sig vad som pågick på dessa platser förr i tiden. Vilka gick här? Vilka jobbade här? Vad gjorde dem?

Kommer det att dyka upp en turist eller en khmersk munk bakom pelarna?

Här dök det i alla fall upp en turist.

Inte nog med att byggnaderna i sig var mäktiga. På vissa ställen växte det även enorma träd... På templena!

Hur kan det ens växa här?

Skulle kunna vara en sen från Sagan om Ringen, där träd-jättarna greppar stenar för att använda som kastvapen!

Man fick vandra runt obehindrat.

Faktiskt helt ensam, utan andra turister!

Efter en lång dag i Angor var det sedan dags att bege oss hemåt igen. Vi började trots allt vår dag klockan fem...

Vår Tuk tuk-förare, och till viss del guide.

Vår bloggare och turist!

Jag förstår varför Angkor är Kambodjas kanske mest kända plats. Angkor var mäktigt. Man skulle utan tvekan kunna spendera flera dagar med att utforska alla de mindre templena också, något vi olyckligtvis inte hann med. Kanske i ett senare inlägg!

I nästa inlägg tänker jag skriva lite mer om själva Kambodja samt dess huvudstad Phnom Penh, och inte bara om dess största sevärdhet.

Ha det!