Phnom Penh i Kambodja: Pol Pot, mutor och mopeder

Kambodja är betydligt fattigare och mindre utvecklat än de länder som vi har rest i tidigare. Delar av den stora vägen som vi åkte in i landet längs med är t.ex inte ens asfalterad. Många byggnader ser fallfärdiga ut, och antalet tiggare som ber om mat och pengar har ökat märktvärt. Allt detta bidrar till att Kambodja överlag känns mindre utvecklat. På Wikipedia läste vi sedan att Kambodjas BNP per capita t.ex är 16% av Thailands, landet vi precis anlände ifrån.

Korruption är också vanligt förekommande, t.ex. med mutor till polis och myndigheter. På väg in i Kambodja betalar man helt lagligt och officiellt $20 för att att få ett visa-on-arrival. Utöver detta betalar man också, enligt en liten lapps rekommendation, 100 Baht (ca 20 SEK). Vägrar man att betala denna lilla avgift kommer man fortfarande att få sitt visa, det kommer bara att ta betydligt längre tid. Avgiften går självklart direkt till gränspoliserna, och tja, ja... Det är en muta. Det där är utan tvekan den första gången som jag har mutat en myndighetsperson! (Jag har nog aldrig mutat en officiell person alls. Eller ens en privatperson. Jag ser inte varför jag någonsin skulle ha mutat någon...)

Lite mer run-down än vad vi är vana vid.

En intressant sak som vi upptäckte tidigt var att det finns många koreanska restauranger i Kambodja. Antagligen på grund av många koreanska turister. Eftersom vi vill testa den lokala maten har vi hittills inte besökt en koreansk restaurang. Men lite kul är det at peka ut dem! Man känner sig nästan lite stolt.

Arirang Korea Restaurant! (Självklart kan jag även läsa de koreanska tecknena!)

Efter två nätter i Siem Reap gick vi för tredje dagen i rad upp supertidigt, för att åka vidare till nästa hållplats, Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

Toul Sleng

Det absolut deppigaste vi gjorde i Phnom Penh var sedan att besöka Tuol Sleng Genocide Museum. Tuol Sleng var tidigare en helt vanlig gymnasieskola, men förvandlades mellan 1975-1979 till Pol Pots mest ökända säkerhetsfängelse. Pol Pot var ledare för de Röda khmererna, och lät här tortera och avrätta ca 20000 män, kvinnor, barn och gamlingar. (Läs om Röda khmererna på länken ovan, skrivet av Peter Englund.)

En gång i tiden en vanlig skola...

Nu en skola med galler för fönstrena.

Och celler i de föredetta klassrummen.

Och taggtråd runtomkring.

Att gå runt i den här skolan och läsa om all tortyr och alla avrättningar som har skett här gjorde mig fysiskt illamående. I princip ingen som hamnade i det här fängelset överlevde... Först torterades de i flera månader, för att sedan bli avrättade. Unga. Gamla. Män. Kvinnor. Barn. Usch. Alla offer fotograferades och dokumenterades även systematiskt och ingående av fångvaktarna...

Fotograferingen innan tortyr och sedan avrättning.

Pol Pot himself.

Russian market

Usch usch usch. Besöket till Toul Sleng var deprimerande, men viktigt.

Efter det behövde vi göra något lite mer uppmuntrande, och begav oss till Russian Market. Här hittade vi en butik som hette... My mum shop. Det låter kanske inte som en butik med målgruppen 20-åriga-killar, men de sålde faktiskt helt vanliga jeans i normala storlekar, för killar. I Kambodja tillverkas nämligen många av märkesjeansen som vi köper i västvärlden, t.ex. Levi Strauss. En del av dessa jeans återförsäljs sedan direkt i Kambodja. Jag lyckades hitta två par Levis för $19 styck (120 SEK), med perfekt passform. Vilket fynd. I My mom shop. 

My mom shop, för västerländska unga killar.

Smoothies finns också överallt längs med gatorna. Jag köpte en svalkande smoothie med blandade frukter, mjölk och en rå äggula. Ägget är tydligen en kambodjansk specialité i smoothie.

Smoothiekvinnan!

Det är för övrigt ett under att ingen av oss blev magsjuka efter det här. Färsk frukt, eventuellt lokalproducerad is, mjölk samt ägg. Och hon brydde sig inte ens om att rengöra utrustningen mellan användningarna. Men vi är inte kräsna, och smoothien var uppfriskande! (Om än lite skum smak :)

Maten i Kambodja har inte varit särskilt upphetsande tyvärr. Den har inte varit dålig, men jämfört med den Koreanska maten vi är vana med har den varit ganska trist. Även Malaysisk och Thailändsk mat har varit mer spännande...

Mopeder 

I Sydostasien är mopeder ett vanligt förekommande transportmedel. De är billigare än bilar, och tar sig snabbare fram i bilköer. På en moped, vet vi ju alla, sitter man vanligtvis en person, möjligtvis två. Hjälm bär man också. Allt annat är livsfarligt, och bör undvikas.

Parkerad moped. Ofarlig.

Så här ska det se ut:

En person, en hjälm. Helt okej!

Eller möjligtvis så här:

Två personer, en hjälm. Okej, men kanske bara en kortare sträcka.

Första gången vi såg 3 personer på en moped blev vi ganska överraskade, men det visade sig snabbt vara väldigt vanligt förekommande. 3 personer borde vara max dock, eller hur?

Tre personer, ingen hjälm.

 Nope. Man kan klämma in 4 personer på en moped:

4 personer, 1 hjälm.

Och ja, 5 personer går alldeles utmärkt också!

5 personer, 1 hjälm.

5 personer är ju absolut max dock. Eller hur? Eller hur?

Nä.

Man kan vara....

6 personer på en moped.

6 personer, ingen hjälm.

Klicka på bilden för att förstora den, och räkna sedan antalet passagerare, om ni inte tror mig!

Härmed föreslår jag att pappa säljer sin bil och köper en moped istället. Pappa+Jag+Tor+Sigrid+Ragna+Ruben=6 personer. Helt perfekt! Förstå vilka ekonomiska besparingar att inhämta!

Med det avslutar jag bloggandet om Kambodja. Nästa blir från den här resans sista land, Vietnam. Vi ses!