Salar de Uyuni - världens största saltöken

Hej, hola och 안녕하세요!

Efter några svettiga nätter (för min mobil dvs) har den lyckats synka upp nästan alla bilder från saltöknen till mitt Google-konto, vilket innebär att jag kan bifoga dem till bloggen på ett enkelt sätt. Nu har vi även flyttat till ett helt okej hotell i La Paz, där det både finns ok internet och datorer som inte ständigt är upptagna. Att skriva hela det här inlägget på min mobil hade varit för jobbigt.

Salar de Uyuni - världens största saltöken

Ni har kanske hört talas om den här saltöknen. Eller så har ni inte det. Det är i alla fall världens största saltöken med en area på 10 582 m². Den uppstod ca 10 000 år sedan när sjön Coipasa torkade ut. Nu för tiden består saltöknen av ett (i genomsnitt) en meter djupt lager av rent salt. Under saltet finns också ca 50-70% av världens litium-reserver. Bolivia har inte teknologin att utvinna litium än, men forskning och utvinningsförsök pågår. Skulle Bolivia lyckas börja utvinna litium kan det göra mycket för ekonomin, i och med att litium används i t.ex. batterier till elbilar eller annan teknologi. Något som håller på att bli stort i världen.

Att välja företag att åka på guidad tur med

Precis som de flesta andra tog vi helt enkelt en turistbuss (stor och bekväm långfärdsbuss) till den lilla staden Uyuni. Väl där gick vi till det lilla familjeägda företaget Quechua Connections och registrerade oss för en 2 nätter och 3 dagar lång resa. Innan vi åkte till Uyuni spenderade vi flertalet timmar på att läsa recensioner om företagen som jobbar med de här guidade resorna till saltöknen. Och vi läste riktigt läskiga grejer. Flera recensioner handlade om förare som kör rattfulla, kör för fort och är riktigt otrevliga. Eller trycker in för många personer i bilen. Eller knappt förbereder mat. På nätet fanns det också flera nyhetsartiklar om bilar som har krockat och turister (och förare) som har dött. Trots att man kör runt i världens största saltöken verkar ett flertalet personer dö varje år i bilolyckor.

Eftersom vi varken hade lust att vara med om bilolyckor eller otrevliga förare som inte förbereder mat behövde vi alltså välja ett företag med omsorg. Ett företag som konstant fick bra omdömen var just Quechua Connections. Och speciellt ägaren och föraren Jose, som är flytande på engelska, blev omnämnd ofta. 

Vilken tur när vi sedan fick plats hos Quechua Connections (för 850 Bolivianos per person inklusive mat, husrum, bilresa, guide) med föraren............ Jose!

Jose var riktigt bra, och snackade som utlovat bra engelska. Han förberedde även god mat från bagageluckan av sin bil, samt gav oss långa förklaringar vid de olika attraktionerna vi såg. Vi fick även tillräckligt med tid att vandra omkring och ta tillräckligt med foton. Han visade oss även hur vi kunde ta roliga perspektiv-bilder i öknen etc. Det märktes verkligen att han gillar sitt jobb, och tycker om att träffa och prata med nya människor. Och nej, han körde inte rattfull! I Sverige skulle det vara löjligt att behöva se till att ens chaufför inte kör rattfull, men det är en lite annan kultur här. Som tur var hade vi inga problem alls!

Själva turen

Turen bestod av 2 dagar och 3 nätter i saltöknen, samt utanför saltöknen. Vi var bara den första dagen i själva saltöknen och tog bilder, och de andra två dagarna besökte vi coola ställen utanför. Varje dag förberedde Jose frukost, lunch och middag. Alla måltider var goda och mättande, och den sista kvällen fick vi till och med bolivianskt rött vin som han hade köpt. 

Men var vore dock det här inlägget utan bilder?

Dags för bilder!

Som vanligt går det att klicka på bilderna för att göra dem större.

Allt började med bussresan från La Paz till Uyuni. 10h, 230 Bolivianos. De sovande killarna på bilden är två finnar. När de vaknade sa jag att jag var svensk. "Hur mår du?" frågade ena killen med typisk finsk brytning. "Jag mår bra" svarade jag.

Skön buss.

På morgonen anlände vi sedan till Quechua Connections. Vi kom dit tidigt så vi hade några timmar på oss att checka in, betala, förbereda våra små ryggsäckar med lite kläder för de kommande dagarna etc. Sedan käkade vi frukost på ett närliggande kafé. Brödet var som vanligt väldigt torrt...

Quechua Connections! 

Sedan bar det av med vår Toyota Land Cruiser modell -94. Tydligen är de här bilarna riktigt pålitliga, och bara går och går, trots det tuffa klimatet i saltöknen. Att varje dag köra många långa timmar i salt, sand, över stenar, genom vatten etc sliter ganska bra på bilarna kan jag tänka mig.

Vi var 6 personer och Jose i vår bil. Faktiskt helt okej, inte obekvämt alls. Vi reste tillsammans med en annan bil från Quechua Connections, också där med 6 personer och förare.

Minjeong inspekterar bilen (eller himlen bakom, vem vet...)

Vårt första stopp var faktiskt utanför saltöknen, i en gammal tåg-kyrkogård. I slutet av 1800-talet byggdes räls och dessa tåg för att användas inom gruv-industrin av brittiska ingenjörer. I någon gång i början av 1900-talet lades dock rälstrafiken ned och tågen skrotades. Nu för tiden fungerar de som en turistattraktion istället. Vi fick klättra runt på de gamla loken och tågvagnarna bäst vi ville. Och ta en mängd bilder. Ganska udda scen med gamla tåg ute i öknen...

"Hey, could you take a picture for us, please?"

Saltöknen - Salar de Uyuni

Efter tågkyrkogården var det dags för resans höjdpunkt, själva saltöknen. Först besökte vi ytterkanten av saltöknen, där det nu pågår uppsamling och utvinning av salt. Detta görs av ett kooperativ av arbetare. Saltet säljs sedan bara inom landet, nästan ingen export sker. Detta eftersom de omgivande länderna helt enkelt kan utvinna salt från haven istället, enligt Jose.

Först torkas saltet i såna här högar, innan det forslas bort till en närliggande "fabrik".

Panorama. Klicka på bilden!

Sedan åkte vi vidare till ett övergivet salthotell. Här fanns det en samling flaggor (inte svenska flaggan, dock koreanska flaggan!)  samt det övergivna hotellet. Här var det också dags för resans första lunch, som Jose dukade upp i sin bil. Maten åt vi på marken, på initiativ av Minjeong som satte sig ner först.

Flaggor ute i saltöknen.

"Yes, koreanska flaggan!"

Jose fixar lunch. Quinoa, kyckling, ost, avokado, cola.

Quinoa kommer ursprungligen från Anderna här i Sydamerika. Det växer bra i öknen, utanför själva saltöknen, vilket gjorde att det blev quinoa ofta. Hemma i Sverige hade jag ingen aning om vart quinoa kom från, så det var kul att lära sig. 

I vår bil: Jag, Minjeong, ett australienskt par och ett nya zeeländskt par. 

När vi var mätta och belåtna visade Jose oss sedan hur man tar roliga bilder som leker med perspektivet. Vi skrattade lite i början när Jose la sig platt på magen rätt ner på saltet, men vi följde strax efter. Och coola bilder blev det. Till priset av salt överallt (inklusive innanför kläderna).

Om man lägger sig ner så här:

Kan man ta såna här bilder:

Tack Jose! Det blev coola bilder, som vi inte hade lyckats ta själva.

Fisk-ön (eller ön med massor av kaktusar (och en lama))

Fisk-ön har fått sitt namn efter att den ser ut som en fisk i vattnet på somrarna, när saltöknen är översvämmad med vatten. Innan vi tog en liten 30-minuters vandring upp till toppen på ön började vi med att ta bilder med den tama laman som låg och chillade i solen. Innan Uyuni hade jag aldrig sett en riktig lama, så det var extra roligt. (Eventuellt, kanske sett på djurpark, men det räknas inte.)

T.v. Lama, t.h. Minjeong.

Lamor är coola. Den här extra cool.

Bild ovanifrån fisk-ön.

Jose berättade att kaktusarna växer 1 cm per år. Ni kan då tänka er hur gammal den kaktusen är... (Jag är 180 cm...)

28 år. Ett gäng hundra år. 23 år.

Efter lite diverse besök i några laguner stannade vi för att vänta in solnedgången.

Solnedgången var snyggare än vad min kamera kunde fånga.

Och sedan checkade vi in på första nattens hotell. Ett hotell nästan helt byggt av salt. Väggarna och taken var gjorda av salt, sängarna var salt (förutom madrassen och sängkläderna) och stolarna var salt. Nuddade man väggarna ramlade det ner salt i sängarna. Sängarna var riktigt bekväma dock.

Minjeong förbereder (och borstar snart bort salt).

Stjärnhimlen var häftig på natten.

Dagen efter upptäckte vi att det fanns lamor precis utanför salthotellet. De var dock inte särskilt intresserade av att äta den gröna växten som jag försökte mata dem med.

Spott och ointresserade blickar.

Dag 2 besökte vi flera olika laguner och stenformationer utanför saltöknen. I de här lagunerna bor det flera olika sorters flamingos. Tidigare har min mobilkamera fungerat helt perfekt, men just i såna här lägen när fotoobjektet befinner sig längre bort hade det varit praktiskt med ett lite större kameraobjektiv. Jag kunde endast ta såna här bilder:

Ser ni flamingosarna? 

Nä. Knappt synliga. Sedan stenformationerna! 

Kissa inte i öknen. 

"The stone tree". Utformat av många års vindar av sand.

Jag klädde upp Minjeong för skojs skull med min halsduk. Riktigt så här mycket behövde man inte täcka sig, men keps, solglasögon och stark solkräm var ett absolut måste. Den höga höjden kombinerat med salt och sand gjorde att solens strålning (UV-strålning) blev tokigt stark. Redan efter första dagen hade en kille i den andra bilen problem med sina ögon och behövde åka till sjukhuset där han fick någon sorts ögon-dropp. Vi klarade oss utan problem dock.

Vilket folkslag?

Dagen avslutades med en god 3-rätters middag med rött vin. Jose hade verkligen förberett god mat.

Mat, vin och vänner.

Finns det bolivianska vinet Kohlberg att köpa i Sverige? Det är gott!

Brasa och mer vin på natten. 

Dag 3 inleddes med uppstigning klockan 04:30, snabb frukost och avfärd klockan 05:00. Vi började med att åka till de naturliga gejsrarna som finns på ca 5000 meters höjd uppe i bergen. Gejsrarna består av bubblande rykande sulfur och andra kemikalier, varefter det luktade ganska illa. Nu över en vecka senare känner jag fortfarande av en lätt lukt i min halsduk.

Naturliga gejsrar.

Bubblande kemikalier.

"Vad händer om man trillar i?"

Bild! Fort! Det stinker!

Jag tog även en liten film för att visa bubblandet. Klicka på länken nedan för att kolla på YouTube-filmen.

Efter gejsrarna åkte vi vidare till den naturliga varma källan där vi tog ett morgondopp. Det är kallt på nätterna på den här höjden, och när vi anlände till källan hade solen knappt gått upp. Det kan inte ha varit mer än bara några plusgrader. Att ta av sig till bara badkläderna kan ni därför tänka er var ganska kallt. Förstå dock känslan av att sedan glida ner i en varm, rykande, naturlig varm källa. Lyckan var total.

Ett gäng glada turister!

Sista dagens tredje sista stopp var vid ytterligare en lagun. Den här lagunen har dock inga flamingos. Av den enkla anledningen att vattnet består av arsenik som förekommer naturligt här. Det är också därifrån vattnet har fått sin färg. I bakgrunden ser vi även en av världens högsta naturliga flytande vattenresurser, i berget. Att det finns flytande vatten på sån här hög höjd har gjort att NASA har varit här och tagit vattenprover inför något rymdprojekt av något slag.

Jose berättar om arsenik, gränsen till Chile och NASA.

När man tar den här turen har man två val. Antingen åker man tillbaka till Uyuni, eller så blir man avsläppt på gränsen till Chile där man sedan kan åka vidare med buss till närmsta stad. Vi åkte till Uyuni, men några andra i hoppade av här.

Den minsta gränskontrollen jag någonsin har sett.

Två pers från vår bil lastade ur här.

Det absolut sista stoppet på den här resan var Joses hemliga ställe, en dalgång inklämd mellan lavastenar, där ursprungsbefolkningen än i dag har lamor på bete. Saltöknen var häftig, men det här stället var nästan ännu häftigare. Och det var inga andra turister här heller.

Lamor!

Fler lamor!

Utsikt över dalgången med den lilla sjön och lamorna på bete.

Dags att gå tillbaka till bilen... :(

Efter det sista stoppet var det sedan dags för en lång bilresa tillbaka till Uyuni. Den tog kanske 6h totalt, som mest spenderades med att sova, försöka läsa och äta snacks.

Bil nummer 2 rejsar genom öknen.

Väl tillbaka i Uyuni firade vi vår framgångsrika färd med att pizza och boliviansk öl. Ljus och lättdrucken, men ack så god.

Huari, boliviansk öl.

I Uyuni tog vi sedan samma buss som tidigare tillbaka till La Paz. Väl i La Paz bytte vi till en annan buss och åkte vidare till Copacabana (som ni har läst om i tidigare blogginlägg).

En regning bussfärd genom La Paz.

I 4 dagar hade vi inte lyckats duscha eftersom det inte fanns några duschar i varken nattbussarna eller i saltöknen. Vi var därför en aningen smutsiga, men lyckliga efter att ha gjort en rolig resa till saltöknen. I Copacabana tog vi sedan en välbehövlig lång dusch, åt god mat på restaurang och sov ut på ett skönt hotellrum. Efter det var vi sedan redo för nya äventyr!

Och nya äventyr kommer det att bli fler av.

Hoppas ni tyckte inlägget var intressant. Ha det bra, vi hörs!